Home is where your memories begin

Idag har jag funderat på hur skört livet egentligen är. Vi lever här och nu, vem vet vad som händer i morron.
Fick reda på att en fruktansvärd händelse drabbat mina förra kollegor och jag reagerade starkare än jag trodde. Iallafall så är dom allihopa ok fysiskt, frågan är bara när det psykiska hinner ikapp en. Samma sak som änt dom hände mig för 8 år sedan och trots terapi och massa annat så fick jag som flashback direkt. Mitt kom ikapp mig efter NIO månader och idag kändes det alltså som om det var igår.

Bara för att så gav jag både maken och Wilma varsin ordentlig kram när dom kom hem å så passade jag på att mysa massor med Wilma. För vem kan svara på att det alltid kommer vara så? Jag bestämde mig oxå för att stanna hemma från sista trippen som jag skulle åkt på idag, kände att min familj är vktigast just nu, så här sitter jag, i soffan med maken och lyssnar på Wilmas snosande innifrån hennes rum.